VÖRDNAD FÖR GAMMAL TID Installation.
Sedan många, många år stog det gamla torpet öde, tomt och bortglömt. Jag fann det under en skogsutflykt i Nordingrå, Höga Kusten. Skogen var djup och vild och träden växte höga och släppte knappast igenom något ljus alls. Mossan låg mörk och fuktig på stenarna och överallt syntes skuggor av vad man lätt skulle kunna föreställa sig vara allehanda skrymt. Tystnaden var nästan total. Jag hörde bara mina egna steg, mina egna andetag. Jag smög omedvetet för att bevara tystnaden och stillheten. Luften var fylld av magi. Så plötsligt dök den upp alldeles framför mig. En liten stuga halvt igenväxt av tidens gång. Vinden letade sig in genom det krossade lilla fönsterglaset som fanns kvar och rörde vid en sönderblåst tyllgardin. Jag tittade in genom ett av fönstren och blev stilla en lång stund. Fylld av andakt och vanmakt. Nedanför fönstret såg jag att det låg ett kranium av ett stort djur. I min fantasi kunde jag föreställa mig det liv som dessa människor haft i denna lilla stuga. Den var uppdelad i tre avdelningar. En "storstuga" och två små kyffen med sängar som små lådor av trä. Mitt i stugan fanns en spis av sten. Framför mig kunde jag se en sliten mor med sina små kring kjolarna. En härjad make, grov och bred med hård karaktär och stor respekt. Alla märkta av allt hårt arbete för överlevnad. Av sjukdom och ensamhet, av kampen mellan liv och död. Så starka och så sårbara. Jag stod och undrade över dessa människor. Men vad såg jag då - snickarglädje runt ett av fönstren! Trots denna enorma fattigdom fanns det ett behov av att göra det vackert omkring sig. Ja, konsten finns djup rotad i oss. Det är härligt. Länge stod jag och drömde. Såg en gammal brunn framför en utruttnad farstubro. Jag kunde skönja åker och äng. En mur av stenar som grävts fram för att kunna få en åker att odla på. Här fanns ett stycke igenväxt land som denna familj slitit år efter år på för att bygga upp ett liv. Det tycktes mig så meningslöst. Här låg det nu framför mig och jag önskade att denna lilla stuga kunde berätta för mig hur livet var här en gång. Men jag fick ingenting veta. Ingenting alls om dessa människors öde. Allt var tyst, det var en tystnad av andakt. Solen började gå ner och jag måste vända hem. Jag gick ett stycke och vände mig sedan långsamt om. Torpet syntes inte då. Skogen omslöt det som om den ville bädda sitt gröna, mjuka täcke omkring det. Glömt och gömt var det av tidens gång. Senare avverkades skogen och torpet låg blottat och naket och jag kunde fotografera det. Där fanns allehanda bråte ditkastat utan respekt. Jag ställde tre rosor i en vas i fönstret för att hedra de människor som levt här en gång för länge sedan.